I hope these debates and seminars eventually leads to good integration methods. the positive side of it is that perhaps some mistakes can be avoided. However, people need to learn the language and need a job. If these two challenges could be overcome then a big step forward would have been taken. To achieve this it is not only strategies on paper but also a change of attitudes tht is needed. Sometimes solutions are more easy to find than we thought and are found by thinking soundly without always picturing the worst of scenarios.

The only way this matter eventually can be solved is by living in a society where you meet people with different backgrounds and get used to it. It is our incompetence in dealing with difference on homeground that is part of the problem. It is good to discuss and have a discussion in public about integration but at some point we just have to calm down and not make things into bigger issues than they are.

IT- skills have become almost as important as knowing how to read and write. It is a serious handicap in Finland to be unfamiliar with the use of computers. Especially if you are looking for a job. A large part of the job seeking process is about sending e-mails, searching Internet job boards and filling in one’s CV on the many different recruiting companies web-pages. Therefore, it would be important to have easily accessible (and affordable or even for free) computer tutoring for those who need to build on their computer skills. It would be great to be able to offer this to those clients at Bridge who really need it.

Milena kom med många bra förslag. Jag printade ut dem och gav dem till Annika Forsander (chef för Hfrs personalcentrals invandrarenhet) förra veckan. I samma veva diskuterade vi även Helsingfors intentionsavtal med staten, som nu har beviljats pengar. Det klarnade att dessa pengar är öronmärkta för att tillsätta 20 nya tjänster i Aspnäs arbetskraftsbyrå i Helsingfors.  Situationen är för tillfället bedrövlig i arbetskraftsbyråerna med massor av människor i kö. Det klarnade också att ansvarsfördelningen mellan staden och staten är den att staden inte sysslar med hjälpa invandrare in i arbetslivet. Det är TE-centralens uppgift d.v.s. statens. Det betyder att ifall man vill skapa en integrationsutbildning på svenska i Helsingfors är det något TE-centralerna måste erbjuda och något kanske politikerna i riksdagen borde kräva att skall erbjudas. Men jag har en känsla av att alla pekar på någon annan: inte jag, fråga den där!

I samtalen med Forsander fick jag inte fram en enda konkret åtgärd för att befrämja integrering av invandrare i den finlandssvenska delen av samhället. T.ex. kunde ju Helsingfors erbjuda sjuksköterskor som vill arbeta på svenska språkkurser och arbetspraktik inom stadens hälsovård. Kanske man kunde stöda den svenska åldringsvården att ta emot invandrare som vill arbeta med åldringar som läroavtalsstuderande? Frågan uppstår vad är det som ligger på Forsanders bord egentligen och hur borde vi få in det finlandssvenska i de planerna?

I november ordnar BRIDGE en diskussion som leds av Maailmanpyörä. Ett projekt från Vanda som stöder tre invandrarföreningar i att kunna hantera en förening och söka finansiering för deras verksamhet. Faktum är dock den att för att kunna ha en förening i Finland måste man kunna svenska eller finska. Därför känns det som att här kunde det uppstå en win-win situation. Finländska föreningar lider av att för få orkar vara aktiva medan invandrare lider av att de inte kan språket tillräckligt bra och vet inte hur en förening fungerar. Varför inte, just som Milena föreslog, försöka föra samman dessa två grupper? Kanske invandrare kunde skapa projekt inom ramen för en redan etablerad förening eller organisation?

Detta var några tankar…

The enrolment to the ARBIS courses is the 26th August. Luckan has one beginners course in Swedish arranged by ARBIS that starts in October. ARBIS offers intensive courses for free. These are usually on day-time. For more information see Bridge website: www.luckan.fi/bridge. New for this semester is a swedish course to learn swedish children’s songs and stories. The course also starts in October and is held in Luckan. The Helsinki University offers some Swedish courses as well. They cost around 100€. To look for those you have to go in on the kielikeskus homepage or by going to Bridge homepage. I have tried to gather all the courses in offered to learn Swedish on them.

I have met persons, with a will made of steel, who have managed to sew together a sufficient amount of Swedish courses (by attending loads of different courses) to qualify as a course accepted by the Employment office. And in theory it should be possible to learn Swedish instead of Finnish but usually you are greatly discouraged by the Employment office to do so.

However!

Welcome – Välkommen to the courses available at the moment!

Själv tycker jag inte att man skall ställa minoriteter mot varandra. Ur mitt perspektiv ser det ut som en ”splittra och härska” -metod. Som finlandssvensk undrar jag varför inte den finlandssvenska samhällsorganisationen kunde utnyttjas som en möjlighet för integration? Klart att jag funderar vart Abu-Hannas strävan leder. Ifall inte finlandssvenskarna integreras i samhällets integrationspolitik och man istället vill montera ner finlandssvenskarnas traditionella ställning i landet så att alla minoriteter får lika behandling undrar jag vad det konkret betyder. FST borde antagligen slopas, skolorna skulle bli färre, den kommunala och statliga samhällsservicen på svenska  för finlandssvenskar skulle sluta existera. Ja, visst blir det konflikt då. Men är det verkligen så vi vill ha det? Skulle det inte vara bättre att utreda de möjligheter som integrering genom det finlandssvenska kan erbjuda samhället och individerna?

För Finlandssvenskarna handlar invandring egentligen om att överleva och utvecklas. Redan nu finns det fler invandrare i Helsingforsregionen än finlandssvenskar. Givetvis består den här gruppen av massor av olika folkgrupper men i vissa fall kan de ha gemensamma intressen så som t.ex. i att förbättra hemspråksundervisningen. Klart att finlandssvenska skolor och daghem inte är en prioritet om inte en del av dem skulle beröras personligen t.ex. genom att deras barn skulle gå i en finlandssvensk skola. Om integrationspolitiken inte förändras i Helsingforsregionen kommer allt fler invandrare att se finlandssvenskarna som ett hot och ett till hinder eftersom svenska krävs för  kommunala och statliga ämbeten . Även majoritetsbefolkningens negativa attityd gentemot svenska färgar av sig

Jag kan förstå att från en invandrar- eller majoritetsbefolkningssynvinkel kan te sig på det här sättet. Jag kan heller inte säga att jag är objektiv. Det är jag inte, som finlandssvensk kämpar jag för mina rättigheter och vill hellre försöka arbeta för fungerande integrationsspår genom det finlandssvenska till samhället. Jag gör det för att min världsbild och uppfattning av Finland har alltid formats genom det finlandssvenska system som jag gått igenom. Jag uppfattar det som naturligt att finlandssvenskarna skall axla ansvar för integrationen och även få den möjligheten.

Klart att man i Helsingforsregionen främst använder finska men den som vill lära sig svenska först borde tillåtas göra det. Istället kunde man fundera på vilket sätt de även skulle erjudas möjligheten att lära sig finska. På finlandssvenskt håll kunde man undersöka hur man kunde hjälpa människor i olika livssituationer i integrationsprocessen och även hur man kunde utnyttja de nätverk vi har som hjälpmedel i integrationsprocessen.

Så, jag hoppas att den följande stora konflikten inte kommer att vara mellan invandrare och finlandssvenskar utan att andra lösningar kan hittas.

Dessa är de icke-önskade fria rörliga EU medborgarna. Precis som rumänerna, som Pajunen så hett vill slippa, är även dessa ute efter Finlands mera välbetalda arbeten och välmående samhälle. Hur långt är vi beredda att gå för att trygga den fria rörligheten? Borde EU bygga ut ett socialt nätverk för de alldra fattigaste i europa?

För tillfället finns det möjligheter att flytta sin arbetslöshetsunderstöd inom EU, eller rättare sagt så att man kan få arbetslöshetsunderstöd i från sitt hemland i ett annat EU land. Få vet om det och dessutom skall det sökas innan man åker iväg. Ok, men så varierar möjligheterna att få arbetslöshetsunderstöd inom EU. Alla tycks inte kunna få ett sådant.

Kyrkor och tredje sektorns organisationer delar ut mat för den som det behöver men härbärge är till för dem som är registrerade i Finland (och även för dem finns det ju inte tillräckligt). Trots det har vi människor som vandrar över gränserna och är utan tak över huvudet eller möjlighet att tvätta sina kläder eller sig själva, för att inte tala om att tillreda sin mat. Skall vi hoppas på att problemet försvinner genom att tillräckligt många märker hur svårt det är och att ordet sprider sig om att det inte lönar sig eller ska EU börja ge pengar åt att finansiera härbärgen eller ett socialt nätverk för hemlösa EU medborgare i ett annat EU land?

I Finland existerar ett likadant blomsterspråk. För att få finansiering måste man kunna projektblomsterspråk. Många goda initiativ hankar fram på massor olika projektfinansieringar, många bra initiativ dör ut. Vad är projektens funktion? Att skapa något nytt, antar jag. Att täcka för ett behov som annars inte blir försörjt för. Vad får vi ut av projekten? Hur mycket går till spillo?

Bridge, integrationsprojektet i Luckan som jag koordinerar, söker pengar för sin verksamhet. Helst kommunala pengar för att få verksamheten att bli mera bestående. Vi har jagat ESF pengar. Vi började med TE-centralen som hänvisade oss till Södra Finlands länsstyrelse, som i sin tur hänvisade oss till Länsstyrelsen i Lapplands län, som i sin tur hänvisade oss tillbaka till TE-centralen som meddelade att de har ingen aning om när projektansökningstiden blir verklighet.

RAY (Bridge finansiär) har meddelat att de inte finansierar finlandssvenska kulturevenemang riktat till invandrare. BRIDGE fortsätter att erbjuda dessa nästa höst men de finansieras av Luckan. Finska organisationer, föreningar och kultur förs fram t.ex. i Esbo av kommunen. Men finlandssvenska fattas från ekvationen. Nu gäller det att hitta en finansiär som är intresserad av detta…

BRIDGE stöder invandrare med arbetssökning. Vi skriver cv:n tillsammans med kunden, översätter arbetsannonser, hjälper med att skriva ansökan. Detta tycks ingen riktigt göra – för det tar så mycket tid. RAY skulle egentligen inte villa finansiera detta heller. De tycker kommunen borde ta mera ansvar. De har rätt. Kommunen borde också ta mera ansvar för ensikotin, drogrehabilitering och stöd för handikappade.

Inte undra på att man får huvudbry av det här. Varje finansiär tilltalas av det rätta blomsterspråket för deras organisation. Den som behärskar språket och orkar jaga hoppeligen lyckas.

Så, det finns två delar till Bridge: information och handledning samt den finlandssvenska kulturbiten. För mig är projektvärlden ny. Jag har massor att lära mig, vilket är spännande.

Samma kandidat hade även träffat Pöntinen som hade den olyckliga valreklamen i HS som jag skrivit om tidigare i min blog. Pöntinen berättade att han är från Seinäjoki och att där åtnjuter Sannfinnarna ett starkt stöd. Med sin reklam ville han också få några av dessa röster.

Till följd av rasistiska utspel har kandidaten som jag träffade fått mycket mediasynlighet. Varje gång någon uttalar sig främlingsfientligt ringer medien upp henne och frågar hennes åsikt.

Så, kanske har denna nya debatt om invandring, som i mellanåt går för mycket åt det ena eller det andra hållet, önskad effekt. Farhågor, rädslor, avundsjuka, intolerans och fördomar ventileras och diskuteras. Kanske, ifall vi bygger upp ett diskussionsklimat där man får diskutera även det som inte anses acceptabelt, kan vi på riktigt få fram ett mera invandrarvänligt samhälle överlag.

För visst bor det en liten rasist i de flesta. Alla har vi förutfattade meningar om andra och bär på fördomar. Vissa vet vi inte ens om att vi har förrän vi plötsligt säger eller gör något tokigt. Genom att diskutera märker vi våra egna begränsningar och kan hoppeligen överkomma dem. Skönt är det om man inte döms för evigt för ett tokigt uttal. Givetvis mot att man inte fortsätter på samma linje…

Så jag hoppas vi går mot ett mera öppet och starkt samhälle på det här sättet och inte sluter oss in i ett nötskal!

Den som nu har löst sin platsbiljett till raketen till månen är Kai Pöntinen från Samlingspartiet som på fredagen (29.5)  stoltserade med valannonsen ”Sosiaalipummi-maahanmuuttajille STOPPI! – Suomalaisen elämänmuodon puolesta”.  Detta i äkta nationalistisk anda med blå-vit färgskala.

Följande dag förklarar Katainen att man kanske får fel bild av Pöntinens valreklam. Hmm, jag tycker inte att så mycket blev oklart för min del, Pöntinen får inte använda reklamen på nytt men helt tydligt är det att det inte är endast Sannfinnarna som vill ha rasist-röstare utan även samlingaspartiet…

Till sist, fastän man blir sur över främlingsfientliga och hänsynslösa valreklamer eller uttal (t.ex en viss person från Sannfinnarna) är det ändå bättre att diskutera än att rasism frodas i ett skjul på en mörk bakgård för att utvecklas till en nazistisk rörelse. Eller åtminstone hoppas jag att diskussion minskar främlingsfientlighet och inte ökar den.

Jag ringde statistikcentralen för att utreda hur det står procentuellt till med tron i vårt land. En förkrossande majoritet hör till den ev.lutheranska kyrkan (81,8%). Orthodoxa finns det 1,1%, Jehovas vittnen 0,3%, till Suomen vapaa kirkko hör 0,3%, katoliker 0,1%, muslimer 0,1%, pingstvänner 0,1%, Mormoner 0,1%, till Adventkyrkorna hör 0,1%, metodister, baptister och judar finns det under 0,1% var. 16,9% tillhör inget religiöst samfund alls.

Men procenter har inget att göra med hur djupt troende man är och därför är inte en tro viktigare eller mera värd än en annan. Man kan även vara en djupt troende ateist – hur konstigt det än låter.

Men religion är också kultur. Den färgar vår livssyn, moraliska värdegrund och finns inbäddat i alla nivåer i samhället så som t.ex. i rättssystemet. Därför bör man vara ärlig och medge att den kristna evangeliskt lutheranska tron utgör en viktig del av den finländska kulturen och samhället.

Men Finland har ingen statskyrka!

Den slopades för flera år sedan, vilket jag har märkt att många ännu heller inte vet. Finland har en ökad invandring och i våra finländska skolor går och har alltid gått personer som tillhör ett annat trossamfund än det lutheranska. Visserligen har vi religionsfrihet och man behöver inte delta i kristliga morgonsamlingar eller kyrkoutfärder men enligt min mening borde skolorna bli mera sensitiva och respektfulla gentemot andra religioner.  Det betyder inte att man behöver avstå från den finländska kulturen, trots att den är kristen.Skolan kan fortsätta sjunga psalmer som tillhör en viss tid på året som t.ex. Den blomstertid nu kommer eller fira kristna högtider på annat sätt som till exempel Lucia (trots att jag anser att både pojkar och mörkhåriga borde inbegripas bättre i den traditionen). Det här hör, enligt min mening, till kategorin ‘kultur’. Kultur är okej men trosutövandet är det inte, eller?

Är det så att man borde slopa de evenemang i skolan som är direkt trosutövande – så som att gå till kyrkan. Borde man bereda plats och satsa morgonsamlingar från flera trossamfund? Borde man ha en dag då man firar Charles Darwin? Skolan skall ju vara allmänbildande, inte ensidigt bildande.

Men att kategoriskt förbjuda religionsutövandet i skolan är kanske, trots allt, lite väl totalitärt. Alla trossamfund har högtider och ritualer som är viktiga för dem. Tro är en del av en troende persons liv. Ateister är ateister även på fritiden. Kanske man inte kan separera skol-jag från det privata-jag? Jag tänker på t.ex. muslimer som vill be fem gånger om dagen. Vilket betyder att de borde ha möjlighet att utöva sin tro i skolan under skoltid. Ifall de får utöva sin tro i skolan varför skulle inte lutheranska barn ha rätt att gå till julkyrkan? Hmm.

Jag irriterar mig inte egentligen på att man utövar sin tro, utan på att skolan så ensidigt beaktar endast en religion. Till alla de andra är inställningen  hoppsan, aijjoo, nåh men du behöver inte komma med. Ifall skolan satsar på de lutheranska barnens trosutövandet då måste man i rättvisans namn även satsa på de andra religionerna och på de som inte tillhör ett trossamfund. De mindre trossamfunden eller ateisterna har betydligt mindre resursser än den lutheranska kyrkan. Därför behöver de mera stöd, inte mindre.

Tillsvidare förespråkar jag alltså att lärarna på riktigt börjar bära ansvar över att skolan är en plats för alla och är på riktigt tolerant och allmänbildande. De måste stöda även de barn som har en annan tro i sitt trosutövandet. Ingen religion skall ha företräde över den andra i trosutövnings-sammanhang. Kultur är en annan sak. Alla skolor borde alltid ha ett Mångkulturellt festår på gång – det borde bli en naturlig del av varje skolas vardag. Det okänsliga och burdusa evangeliskt lutheranska trosutövandet i skolorna bör omvärderas.

Läs mera om det mångkulturella feståret:

http://www.hbl.fi/text/helsingfors/2008/9/3/d17308.php

http://www.magma.fi/bjorn-sundell/respekten-foer-fraemmande-kulturer-boerjar-i-skolan

http://www.kyrkpressen.fi/content/view/14702/897/